När rivs beslutet om Sofiagården upp?

Häromdagen berättade jag att kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme (fp) varit på Sofiagården och där lovat att ”fixa” frågan om matsalen, som ju högerkoalitionen bestämt ska läggas ner. Igår lämnade jag därför in en interpellation om Sofiagården (=skriftllig fråga) som förhoppningsvis kommer upp på nästa sammanträde med Kommunfullmäktige. Jag ställer två frågor:

  1. Kommer kommunstyrelsen att ta upp frågan om Sofiagårdens matsal eller på vilket sätt kommer beslutet att ändras?
  2. Varför har du inte reagerat och agerat tidigare när frågan om Sofiagårdens matsal uppmärksammats i exempelvis media?

Det ska bli intressant att höra vad Staffan Werme svarar. Förhoppningsvis berättar han i Kommunfullmäktige hur beslutet mer formellt ska ändras så att matsalen blir kvar.

Men mina frågor om hur beslutsfattande i kommunen går till kvarstår dock i alla fall. För det det kan väl inte vara så att beslut ändras först när det blir jobbigt och man tvingas möta dem som besparingarna går ut över? Visst finns det väl någon tanke med majoritetens sätt att sköta kommunen?

Medalj till föräldrarna på Oxhagsskolan?

NA berättar idag om att en delegation föräldrar från Oxhagsskolan besökt skolkommunalrådet Lennart Bondeson (kd) för att lämna över 400 namnunderskrifter mot en nedläggning av Oxhagsskolan. En del tidigare diskussioner kring skolnedläggningarna har gett en rätt bitter eftersmak så det var skönt att läsa kommentarerna från föräldrarna som visar att de vill ha en skola med mer mångfald (fler barn med föräldrar födda i Sverige) och att de inte vill i polemik mot andra skolor. Det är självklart dumt att dra alla föräldrar på Karlslundsskolan över en kam bara för att några skämt ut sig, men man måste säga ifrån mot övertramp. Debatten om skolnedläggningar behöver helt enkelt föräldrar som försöker se bortom beslutet: hur ska det bli sedan. Och då är det tre saker jag blev glad av i dagens NA-nyhet:

  1. Föräldrarna på Oxhagsskolan har mobiliserat trots att deras skola inte fanns med i förslaget. Det finns annars alltid en risk att de ursprungliga förslagen inte kan genomföras eftersom protesterna blir så starka. Och då blir beslutet att någon helt annan läggs ned – som aldrig fått tid att mobilisera.
  2. Citaten från föräldrarna glädjer: ”Det är viktigt för framtiden att barnen blandas mer. Hur ska de annars lära sig av varandra?” säger Karim Ali och Lotta Fredriksson fyller i: ”Alla i Oxhagen vill ha mer blandning av människor. Alla vinner på det.”
  3. De tycks försöka undvika att skapa mer konflikt, föräldern Alex Ciray säger: ”De ville att jag skulle skriva under en skrivelse om att lägga ned Varbergaskolan i stället. Men jag sa nej.” 

Om jag hade en lokal medalj att dela ut skulle de sju föräldrarna från Oxhagsskolan få den.

Tur att polisen sätter dit de tunga brottslingarna

Idag ska en 45-årig sjukpensionär försöka få domstolen att tro på att hans nedladdning av 4 låtar (som han redan hade på skiva) inte var brott med uppsåt. Vi andra är i alla fall övertygade om två saker: 1/ tur att polisen och rättsväsendet har tid och resurser att ingripa mot de tungt kriminella… och 2/ det är för dyrt att ladda ner musik (han fick böta 5000kr/låt). Det hela är resultatet av en av Sveriges genom tidernas mest korkade lagar – som riksdagsledamöterna inte själva begrep vad den handlade om (tveksamt om ens justitieminister Bodström gjorde det). Läs mer om vår förlorade kamp mot pucko-lagen här.

Vem bestämmer egentligen?

Kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme var på Sofiagården i veckan. Sofiagården är det seniorboende som den nya kommunledningen bestämt ska bli utan matsal (och kanske också utan värdinnor – det är inte slutligt bestämt än). Den frågan har varit rätt uppmärksammad under våren och många har protesterat (400 namnunderskrifter på en vecka…). Högerkoalitionen har dock stått på sig: dessa förebyggande insatser ska upphöra. Tills Staffan Werme tvingas stå till svars. För enligt uppgift har han i veckan lovat att ”fixa” problemet. Ska bli intressant att se när ärendet kommer upp på nytt: kommer Kommunstyrelsen att anslå mer pengar till Vård och omsorgsnämnd öster? Finns det fler besparingsbeslut som kommer att ändras? Det vore i så fall bra, men det är lite förvånande eftersom jag tidigare trott att beslut i kommunen fattas i demokratiska församlingar. Jag hoppas verkligen att Sofiagårdens matsal räddas, men en hel del nya frågor har väckts om hur kommunen styrs och om vem som bestämmer.

Varför tar majoriteten inte kritiken på allvar?

Den högerkoalition som nu styr Örebro säger sig vilja vara öppen och lyssnande. Fast de lyssnar mest på varandra, det är öppet klimat mellan de fem partierna. Sägs det. Men det är inte lika öppet för kritik ”utifrån”. Exempelvis lyssnar man inte så mycket på de 400 personer som skrivit på en namninsamling för att riva upp beslutet om att lägga ner Sofiagårdens matsal. Och inte lyssnar man på oroliga äldre eller deras närstående. Och inte lyssnar man när ledamöter i kommunfullmäktige vill diskutera viktiga frågor.

Idag debatterade vi i Kommunfullmäktige en annan fråga som rör många äldre (och deras närstående): effekterna av att äldre ”skickas runt” i onödan på grund av politiska beslut (den så kallade ”nollvisionen”). Debatten bjöd på några riktiga bottennapp (t ex Peter Sjerling som raljerade om mig som person och lyckades undvika såväl orden ”vård”, ”omsorg”, ”äldre”, ”närstående”, ”oro”, ”kvalitet” i en debatt som handlade om vård och omsorg för äldre…). Och de inlägg som handlade om sakfrågan (=de flesta) visade några saker tydligt:

  1. Högern väljer att hellre avfärda och raljera än att ta till sig kritik och åtgärda de problem som pekas ut.
  2. Kommunledningen hör inte längre någon oro för besluten. (Men det måste rimligen bero på att de inte lyssnar så mycket – för det finns massor av oro. Varför hör inte majoriteten oron från personal, äldre eller närstående?)
  3. Kommunledningen följer inte på någon punkt de etiska principer för prioriteringar inom vård och omsorg för äldre som riksdagen slagit fast (allas rätt till lika behandling åsidosätts, att störst behov ska gå först åsidosätts, relationen mellan effektivitet och kostnader har försvunnit).
  4. Högerkoalitionen är mer intresserad av att fatta politiska beslut om beslutsvägar i vård och omsorg än att åtgärda de faktiska problem som många örebroare upplever.

Och för att bespara Peter Sjerling och andra från besväret att argumentera i frågor som vi i grunden är överens om slår jag för säkerhets skull (än en gång) fast: Ingen ska ligga kvar i onödan på USÖ, det bästa är om äldre klarar att återvända hem (med rätt stöd). Men: Vi vill inte att äldre ska flytta runt i onödan. Vi tycker inte att det är bättre att svårt sjuka äldre ligger ensamma hemma. Vi tycker inte att problemen försvinner när sjuka äldre lämnar USÖ – för att klara hemvården krävs resurser. Men majoriteten sparar på hemvården…

Sansad debatt om skolnedläggningar?

I dagens NA kan man läsa om stämningen på måndagskvällens möte om skolnedläggningar i Örebro. Enligt NA var det ett högt tonläge och stämningen blev stundtals nästan hätsk, enligt flera som var med på mötet. Det är inte konstigt att frågor som berör ens barn engagerar mycket: ingen vill något annat än det bästa för sina barn. Men det är samtidigt viktigt att var och en funderar på sitt ansvar för samhället som helhet: vilken roll spelar jag som individ i denna debatt? Agerar jag bara av egenintresse eller samspelar egenintresset med något större?

Man kan självklart inte begära att någon som är orolig för att barnens skola ska läggas ner ska låta bli att säga det. Självklart ska vi alla delta i den offentliga debatten. Men var och en bör fråga sig vilka argument man framför och vad de bidrar till. När föräldrar argumenterar för nedläggning av en annan skola än den deras barn går på med argument som handlar om att ”vita barn” inte lär sig något på ”invandrartäta skolor” får jag en otäck känsla. Det är möjligt att föräldern blev misstolkad eller att citatet rycktes ur sitt sammanhang. Låt oss hoppas det. Men det verkar dessvärre ha funnits tendenser på mötet som inte var så trevliga.

Självklart måste man förstå att det kan kännas obehagligt att flytta på sina barn, och uppenbarligen dras Oxhagsskolan med ett skamfilat rykte hos en del av föräldrarna på Karlslundsskolan. Men som en pappa från Oxhagen sa: ”Men om era barn går från Karlslundsskolan till Oxhagsskolan, då skulle vi inte ha problem med segregation och språk”. Och det kan säkert alla, rent teoretiskt, hålla med om. Men vems ansvar är det att det blir så? Har den enskilde föräldern ett ansvar? Jag tycker det. Det kan aldrig bara vara politikernas uppgift att skapa miljöer där människor från olika bakgrund möts. Men självklart är det politikernas uppgift att skapa grundförutsättningarna. Och jag är helt säker på att alla politiker är beredda att satsa för att utveckla Oxhagsskolan ytterligare, om den blir kvar, så att det blir en skola som lockar fler föräldrar och barn. Men det kräver också att enskilda tar ett ansvar för att inte sprida skräckpropaganda om skolan.

Totto, tjejbaciller och killklubbar

Det kanske är namnet på klubbarna som avslöjar om de är prestigefulla och exklusiva. Sällskapet, Nya Sällskapet och Tornet är sådär självklara namn. Behövs ingen mer förklaring. Jag är med i föreningar av typen Amnesty International, Svenska Naturskyddsföreningen och så vidare. Ni ser skillnaden.

Det finns dock fler skillnader. De där med sådär korta namn är ofta hemliga. Och i allmänhet får inte kvinnor vara med i dessa klubbar (förutom Tornet, som är moderaternas hemliga bidragsgivarklubb och de tar säker emot även rika kvinnor). De där tre har dock också en person gemensamt: Sven Otto Littorin (”Totto” för dem som känner honom, till exempel herrarna i Klubbarna), vår käre arbetsmarknadsminister som blivit så populär genom att i rekordfart försämra a-kassan samtidigt som han höjde avgiften. Sveriges arbetsmarknadsminister ser inget problem med att vara med i en herrklubb för eliten, som vägrar kvinnor inträde. Inte heller de ”Nya moderaterna” förstår problemet med elitklubbar, könssegregering och utestängning.

Roligast i Aftonbladets artikel är dock klubbmästaren i en närstående klubb: ”Vi älskar tjejer men gubbarna tycker att det är rätt skönt att slippa åla sig, flirta, dona och greja.” Han glömde säga att tjejbaciller är otäcka och att man måste akta sig för såna. Annars vet man hur det går: då kanske man riskerar att ifrågasätta traditioner och se saker på nya sätt. Och det är otäckt.

Lagom lönespridning?

I dagens NA intervjuas barnmorskor på kvinnokliniken på USÖ som anser att de har för låg lön. De tycks ha rätt: inget landsting betalar sämre, och nu är de med rätta oroliga för att inte få tillräcklig kompetens bland barnmorskorna när de äldre går i pension och andra erfarna söker sig bort (man söker erfarna barnmorskor vilket visar sig vara svårt att locka till sig). Men chefsbarnmorskan Eva Jansson tror inte att lönerna skrämmer: ”Vi har en lönespridning på runt åtta tusen kronor. Det borde ju vara skönt att veta att man har möjlighet att höja sin lön under arbetslivet”. Eva Jansson är säkert klok men det där var inte så smart sagt. Ingångslönen på kvinnokliniken är tydligen 19800 för barnmorskor som läst minst 4,5 år på högskola och i regel har yrkeserfarenhet utöver det. 8 000 kronor i lönespridning innebär att ingen kommer högre än cirka 28000. Oavsett hur länge de jobbar. Någon som tror att USÖ lyckas rekrytera erfarna barnmorskor som ska ta ansvar för både kvinnors och barns liv med den lönen. Pröva att rekrytera barnläkare för den lönen så ska ni se hur bra det går…

Förenade i mångfalden

Idag är det åter en högtidsdag: Europadagen firas (?) runtom i Europa. För mig blir det inga demonstrationståg och ingen tårta för att uppmärksamma dagen, trots att jag brinner för idéerna om europeisk integration. Europasamarbetet är ett sätt att lösa gemensamma problem och egentligen är ju varje dag en Europadag – varje dag präglas av gemensamt arbete mot gemensamma utmaningar som fattigdom, miljöförstöring, trafficking, plundring, förtryck och annat. Men det är klart: visst skulle Europasamarbetet – som hållit västeuropa utanför krig längre än någonsin tidigare i historien – vara värt att fira. 

(”Förenade i mångfalden” är EUs motto. Läs gärna Peters bloggande om Europadagen)

Får äldre som inte kan lagen sämre vård?

I slutet på mars träffade jag Ulf Grell för att diskutera äldrevården i Örebro. Ulf har på ålderns vår flyttat tillbaka till Örebro efter att ha haft olika typer av chefsjobb inom vård och äldrevård under sitt yrkesverksamma liv. Vi kom i kontakt när han hörde av sig med synpunkter kring hur ”nollvisionen” fungerar i Örebro. Han pekade ut två övergripande problem: att många inte bryr sig och att det är brist på fantasi (jag tror att det oftast beror på att vi inte i tillräcklig hög grad uppmuntrar personalens ansvarstagande och utveckling, men här ska det mest handla om hans synpunkter).

Ulf berättade om en diabetessjuk 80 åring som – nästan – drabbats av Örebro kommuns ”nollvision”. Efter att ha förts till USÖ för hjärtproblem (intensivvårdsavdelningen). Dels var det ett problem att ingen visste var mannen tagit vägen – ingen ringde och berättade och ingen verkade veta. Från USÖ flyttades mannen så småningom till en korttidsplats, där han stannade i två veckor. Men dit skulle han aldrig ha fått åka, om inte Ulf Grell kunnat Socialtjänstlagen och stått på sig mot kommunens representanter. Enligt kommunen skulle han nämligen skickats hem direkt från USÖ, trots att han var förvirrad och hade ett dåligt allmäntillstånd.

När det så var dags att lämna korttidsboendet mådde han bättre och det blev möjligt för hans anhöriga att ta ett större ansvar för hans dagliga situation. Det var alltså dags för en vårdplanering men biståndsbedömarna tittade inte på hemmet (”så brukar vi inte göra”), vilket Ulf tyckte var konstigt. Sjuksköterskan på korttidsboendet ordnade dock detta och en arbetsterapeut mötte i hemmet (men hon var inte med på vårdplaneringen). Några slutsatser ur berättelsen:

  1. Ett problem som blev tydligt i Ulfs berättelse är att det inte finns någon som för den enskildes talan. Det borde ju faktiskt inte krävas att man har en anhörig som kan socialtjänstlagen för att man ska få rätt vård.
  2. Kommunen (och vården i allmänhet) måste bli bättre på att uppmuntra – istället för att motarbeta och försvåra – de anhörigas engagemang.
  3. Det behövs något utöver seniorboende (men utan vårdboende med biståndsbedömning – Ulf pratade om någon typ av ”utvecklade servicehus”). Vi socialdemokrater har föreslagit TryggBo, en mellanform som vi tillsammans med vänsterpartiet föreslog i kommunens budget i år (vi tror att det går att skapa 110 sådana platser relativt lätt).